Underarmens böjarmuskler

Musklerna på underarmens framsida, böjargruppen, har till uppgift att vrida strålbenet, böja handleden genom fästena vid mellanhandsbenen och böja fingrarna genom fästena vid fingerbenen, falangerna, så att de kan gripa.

Många av handens rörelser styrs av muskelbuntar som dras samman högt uppe i underarmen. Senorna är långa och tunna och ligger samlade vid strålbenets och armbågsbenets nedre ändar, där några av dem kan urskiljas innan de går vidare till sina fästen i handens och fingrarnas ben.


DET DJUPA MUSKELSKIKTET

Utåtvridarmuskeln (M supinator) har sitt ursprung i armbågens yttre ledband i ringbandet och i armbågsbenets baksida. Den går snett framåt och fästs i strålbenets övre tredjedel. Den vrider strålbenet så att handflatan vänds utåt, supineras.

Runda inåtvridaren (M pronator teres) har sitt urprung på överarmsbenet ovanför det inre benutskottet, på den gemensamma senan och på ett litet parti av armbågsbenet. Den går snett nedåt och fästs i mitten av strålbenets utsida. Den vrider strålbenet så att handleden vänds inåt och motarbetar därmed utåtvridarmuskeln.

Fyrkantiga inåtvridaren (M pronator quadratus) sitter ovanför handleden och är fäst både vid strålbenet och armbågsbenet. När den dras samman hjälper den runda inåtvridaren att vrida handflatan inåt, eftersom strålbenet är det ben som kan vridas.

Långa tumböjaren (M flexor pollicis longus) har sitt ursprung på de mittersta två fjärdedelarna av strålbenets framsida. Dess sena är fäst vid tummens yttersta ben, ändfalangen, vilket gör att tummen kan böjas.

Djupa fingerböjaren (M flexor digitorium profundus) utgår från armbågsbenets framsida och från angränsande del av underarmsmembranet. Den grenar sig i fyra senor ungefär mitt på armen, som går vidare till de fyra fingrarna och fästs vid deras yttersta ben. Senan till pekfingret brukar vara en smula skild från de andra.





DET YTLIGA MUSKELSKIKTET

Ytliga fingerböjaren (M flexor digitorium superficialis) har sitt ursprung i inre benutskottet, inre ledbandet, gemensamma senan och strålbenets främre yta. Den delar sig i fyra bukar och sedan i fyra senor. Senorna till lång och ringfingrarna ligger närmare ytan än senorna till pek och lillfingrarna. De är fästa vid fingrarnas mellersta falanger. Tillsammans med djupa fingerböjaren böjer de fingrarna.

Arm-strålbensmuskeln (M brachioradialis) har sitt ursprung i överarmsbenets utsida ovanför den yttre ledrullen och är fäst på utsidan om strålbenets nedre ända ovanför griffelutskottet. Den bildar en mycket tydlig form som alltid syns på underarmen. Man kan ta den mellan fingrarna och tummen i armbågspartit.Den böjer armbågsleden och avtecknar sig tydligt om man bär något tungt med böjd armbåge.

Tumsidans handrotsböjare (M flexor carpiradialis) uppkommer i den gemensamma senan från det inre benutskottet på överarmsbenet och är fäst i basen till andra mellanhandsbenet. (Mellanhandsbenen numreras från 1 till 5 räknat från tummen.) Den böjer handleden åt strålbenets håll och vrider handen inåt.

Långa handflatsmuskeln (M palmaris longus) har också sitt ursprung i den gemensamma senan. Den har en kort, tunn buk och en lång, tunn sena som går alldeles under huden mitt in i handen. Senan breddas till handflatans senblad, som är fäst vid handflatans hud och håller huden tätt intill handledens djupare strukturer för att man skall kunna gripa. Muskeln böjer också handleden.

Lillfingersidans handrotsböjare (M flexor carpi ulnaris) har sitt ursprung i den gemensamma senan som är fäst vid överarmsbenets inre benutskott och i armbågsutskottet och armbågsbenets baksida. Den är fäst vid ärtbenet på handledens lillfingersida. Ärtbenet är inget äkta handrotsben utan har utvecklats i senan till denna muskel. Benet är i sin tur fäst av ledband vid femte mellanhandsbenets bas och är lätt att känna i handen. Muskeln samarbetar med tumsidans handrotsböjare i att böja handleden och träder också i funktion när handen böjs åt lillfingersidans håll.


Underarmens sträckarmuskler

TUMMENS MUSKLER

Tummens långa utåtförare (M abductor pollicis longus) har sitt ursprung i armbågsbenets bakre yta, underarmsmembranet och strålbenets yta, och den är fäst vid strålbenssidan av det första mellanhandsbenets bas. Den för tummen ut från handen.

Korta tumsträckaren (M extensor pollicis brevis) utgår från strålbenet och underarmsmembranet. Dess sena går tillsammmans med senan från tummens långa utåtförare genom en fåra på strålbenets baksida och är fäst vid det innersta fingerbenet, grundfalangen. Den sträcker tummens grundled.

Långa tumsträckaren (M extensor pollicis longus) har sitt ursprung vid armbågsbenets mitt och i underarmsmembranet. Dess långa sena går in i en fåra på strålbenets baksida som fungerar som en talja, eftersom senan här ändrar riktning och slutligen fästs vid det yttersta fingerbenets, ändfalangens bas. Denna sena är lätt att se när tummen sträcks. Korta tumsträckaren sena avtecknar sig ofta bredvid den.

Dessa tre muskler ger upphov till en klart avgränsad form på en muskulös arm och till en mindre tydlig, som man dock inte bör förbise, på andra. Observera också att det sker en planförändring från handryggens till tumsidan längs långa tumsträckarens sena när tummen sträcks.


HANDLEDENS OCH FINGRARNAS MUSKLER

Tre muskler är fästa vid basen av tre mellanhandsben och sträcker handleden. Liksom musklerna som sträcker fingrarna har de sitt ursprung i en gemensam sena vid det yttre benutskottet. Det finns ett undantag, nämligen pekfingrets sträckare (M extensor indicis).

Lillfingersidans handrotssträckare (M extensor digiti minimi) är fäst vid basen av det femte mellanhandsbenet. Den stabiliserar handleden när handen är knuten, sträcker handleden och hjälper lillfingersidans handrotsböjare att böja den åt underarmsbenets håll.

Tumsidans långa handrotssträckare (M extensor carpi radialis longus) är fäst vid basen till det andra mellanhandsbenet.

Tumsidans korta handrotssträckare (M extensor carpi radialis brevis) är fäst vid basen till det tredje mellanhandsbenet.

Senorna till de båda sistnämda musklerna korsas av dem som hör till tummuskelrna. Dessa två muskler samverkar med fingrarnas böjarmuskler såtillvida att de stadgar handleden när fingrarna böjs och handen knyts. De sträcker också handleden.

Pekfingrets sträckare (M extensor indicis) är en separat, tunn muskel med ursprung i armbågsbenets bakre yta. Dess sena förenar sig med fingersträckarens sena på väg till pekfingret. Den fungerar som en extra pekfingersträckare.

Femte fingrets sträckare (M extensor digiti minimi) är en tunn muskel som vanligen är förbunden med fingersträckaren. De har båda en sena som går till lillfingret.

Fingersträckaren (M extensor digitorium) har en stor gemensam buk av muskelbuntar som delar sig i fyra senor, som sedan löper ut i fingrarna. Dess fyra senor framträder på handens ryggsida, särskillt när fingrarna är sträckta. De avtecknar sig när de passerar över knogarna och tycks sedan plötsligt försvinna på fingrarnas ryggsida. Se efter på din egen hand. På fingrarnas ryggsida förlorar senorna sitt långa, snörliknande utseende och blir platta fiberblad. Fibrerna i ett sådant blad fästs i basen både på det mellersta och yttersta fingerbenet. När handen knyts glider senorna ned från knogarna, särskilt pekfingerknogen.

Alla dessa effekter åstadkoms av muskelbuntar som dras samman i underarmen. Formförändringar förekommer följaktligen där, liksom lägesförändringar i handen och handleden.





Handens ben, muskler och rörelser

Handrotsbenen är åtta till antalet och kubliknande till formen. De ledar mot varandra i sidled. Samtliga hålls stadigt samman av ledband.

Handleden böjer sig i leden mellan handrotsbenen och strålbenet. Fyra rörelser förekommer: handen böjs framåt, sträcks bakåt, böjs mot tumsidan och böjs mot lillfingersidan. Om dessa fyra moment utförs i en följd gör handen en cirkelrörelse.

Handrotsbenen bildar ett valv, och kurvan framträder klart när handleden böjs framåt.

Mellanhandsbenen är fem till antalet och numreras, som nämnts, från 1 till 5 räknat från tummen. Lederna mot handrotsbenen tillåter olika rörelser som man bör ge akt på. Fjärde och femte mellanhandsbenen har en gångjärnsled mot handrotsbenen och kan böjas så att lillfingret och ringfingret viks in mer, både när man griper med handen och när man knyter den. Det ger upphov till ett lutande plan på denna sida av handen. De andra och tredje mellanhandsbenen blir orörliga när de låses i leden. Det första mellanhandsbenet verkar på ett plan som ligger i rät vinkel mot handflatans, vilket gör att tumstrukturen ligger nästan i rät vinkel när handen är knuten.

Tummens och fingrarnas ben kallas falanger. Den närmast själva handen är grundfalangen, den yttersta ändfalangen. Observera att fingrarna har tre, tummen endast två. Man bör ha klart för sig att lederna mellan mellanhandsbenen och falangerna ligger ganska djupt inne i handen. Om man studerar handryggen ser man att det finns ett par centimetrs "simhud" mellan fingrarna innan de lämnar mellanhanden.

Mellanbensmusklerna är sju: fyra på handryggen (Mm interossei dorsales) och tre i handflatan (Mm interossei palmares). Mellanbensmusklerna på handryggen fyller utrymmet mellan mellanhandsbenen och har sitt ursprung vid deras sida. De är fästa med senor i grundfalangens sidor och delvis i bindvävsskidan på handryggen. De drar fingrarna bort från handens medellinje som går genom långfingret, och detta finger kan röra sig i sidled. Lillfingret dras från medellinjen av femte fingrets utåtförare (M abductor digiti minimi).

Mellanbensmusklerna i handflatan har sitt ursprung vid mellanhandsbenens handflatsyta, och deras senor är fästa delvis i grundfalangen, delvis i handryggens bindvävsskiva. De drar fingrarna mot medellinjen.





TUMMENS MUSKLER

Tre muskler bildar huvuddelen av tummens köttiga övre insida. De har sitt ursprung i böjsidans bindvävslynga i handleden och de därmed förbundna handrotsbenen.

Muskelbuntarna i tummens motsättarmuskel(M opponens pollicis) går diagonalt nedåt och utåt och fästs längs hela första mellanhandsbenet. Den böjer mellanhandsbenet mot handens medellinje, vilket kallas opposition. Tumtoppens handflatsyta kan vila mot toppen av lillfingrets handflatssida, om dess motsättare fungerar. (M opponens digiti minimi)

Tummens korta utåtförare (M abductor pollicis brevis) är fäst vid tummens grundfalang. Den drar tummen framåt i rät vinkel mot handflatan och drar också tummen mot lillfingersidan.

Tummens korta böjare (M flexor pollicis brevis) är också fäst vid grundfalangen och går samman med motsättaren. Den samarbetar med motsättaren när mellanhandsbenet vrids inåt handen och böjer också mellanhandsbenet.

Tummens inåtförare (M adductor pollicis) ligger djupt inne i handflatan och har sitt ursprung vid det mellersta mellanhandsbenet, två handrotsben och handrotsledband. Den är fäst vid båda sidor om grundfalangens bas. Den drar mellanhandsbenet över handflatan och håller tummen vid handflatan.

Senan till djupa fingerböjaren passerar framför handrotsbenen och under böjsidans bindvävsslynga in i handen, där den går vidare till sitt fäste i ändfalangen. På utsidan om senorna till de fyra fingrarna bildas fyra muskler i handflatan, de s k spolmusklerna (Mm lumbricales). Ovanpå dem ligger senan till ytliga fingerböjaren, som grenar sig i höjd med grundfalangens yttre hälft och fästs vid den mellersta falangen. Dessa båda muskler böjer fingrarna.


LILLFINGRETS MUSKLER

Femte fingrets utåtförare (M abductor digiti minimi) har sitt ursprung vid ärtbenet och är fäst vid roten till lillfingrets grundfalang. Den drar lillfingret bort från medellinjen.

Femte fingrets motsättare (M opponens digiti minimi) och dess böjare (M flexor digiti brevis) uppkommer båda i böjsidans bindvävsslynga och är fästa vid basen av grundfalangen.




Tillbaka till   startsidan